Nådens år, 2012.
En tillbakablick trots att det bara är ett snabbt ögonkast över axeln, ungefär som en koll i döda vinkeln innan man svänger ut i omkörningsfilen…
Glädje och ångest har varit årets ledord.
Arbetsglädje och jobbångest. Jag har aldrig tidigare haft så roligt när jag har jobbat, och så mycket ångest när jag inte har gjort det. Jag är oerhört dålig på att vara arbetslös.
Under hösten köpte jag och min man ett hus strax utanför stan, renoverade som galningar och flyttade in i slutet av november. Det är jätteroligt och vi är lyckliga över att kunna bo i hus och göra mycket själva, men båda var fyllda av förändringsångest innan vi väl var på plats och kände att det var vi och vårt.
Jag har också lärt känna nya människor som lyfter mig och ger mig precis den energi jag behöver. Det är så skönt att känna sig omgiven av kärlek och vänskap och stöd, jag har verkligen världens bästa vänner! Vi peppar och pushar och lånar ut bekväma axlar när det behövs.
Vad jobbade jag med då?
På Karlskoga kommun lärde jag mig massor, hade suveräna kollegor och de roligaste arbetsuppgifterna någonsin. Alltid prestigelöst och utmanande; från att skriva pressinbjudan och att göra trycksaker till att plåta nybakade studenter och klistra etiketter på små burkar med såpbubblor. Jag började på kultur- och föreningsförvaltningen som vikarie, men fick sedan en egen tjänst på KS och hörde till staben. Tyngdpunkten låg på att jobba med webben tillsammans med webbredaktören. Jag fick stenkoll på Funkabodastrukturen och ansvar för flera rubriker.
Spik jobbar fortfarande för Karlskoga kommun emellanåt.
Sedan jobbade jag på teknik- och fastighetsförvaltningen på Karlstads kommun. De behövde hjälp med den nya webbplatsen – både innehåll, struktur och kvalitetsgranskning men mest med funktionen Jämför Service. Jag hade mycket att göra, men kände mig ändå rastlös. I efterhand vet jag varför: Jag ville göra mer. Ha mer bredd. Under serverunderhåll och uppdateringar fick jag jobba med kameran. Det innebar mycket frihet (jag fick en lista på motiv som jag fick tolka precis hur jag ville) och mina bilder syns på deras sidor. Här är en.
Mitt i projektet fick jag lunginflammation och var sjukare än någonsin tidigare i hela mitt liv. Fy tusan, vad det var synd om mig! Jag fick oroväckande hög feber, mycket penicillin och låg i soffan och hostade slem i flera veckor. Bläh.
Under tiden jag har jobbat heltid har Spik vilat sig i form, men under hösten har det hänt grejer. Jag gick precis igenom alla fakturor jag har skickat och känner mig nöjd. Det är mitt första år som egen företagare och jag känner en enorm stolthet över min lilla bebis. Några av de uppdrag Spik har fått under året är profilfotograferingar och porträttfotograferingar, trycksakproduktion av olika slag för olika företag, bokomslag, marknadsföring, en fantastisk rolig grafisk profil och administration av olika sociala medier. Och när jag var klar med jobbet på teknik- och fastighetsförvaltningen på Karlstads kommun (och bland annat alla 137 lekplatser var inlagda och jämförbara) fick Spik ett liknande uppdrag, men på Barn- och ungdomsförvaltningen.
På måndag har Spik sitt första jobb för 2013, då ska jag till Karlskoga. Och sen får vi se vad som händer.
Jag har som mål att skicka dubbelt så många fakturor 2013 som 2012. Inte nödvändigtvis för dubbelt så mycket pengar. Jag har också som mål att fotografera mer, helst för magasin. En önskan är en anställning, den behöver inte vara 100 % eller ens 75 %, men jag vill jobba. (Och något är allvarligt fel i det här samhället när en anställning är en önskan. Det finns sinnessjuka mängder arbetskraft som tynar bort i Sverige, bara för att ingen sätter kraften i rörelse. Det är så hemskt och tragiskt.)
Mitt allra främsta mål för 2013 är att jobba häcken av mig.